precis varit och firat lite midsommar hemma hos mor och far, med mina systrar deras barn och lite vänner till familjen. Trevligt att träffa alla över en god middag mindre trevligt är det jag tänkte ta upp nu.

Till att börja med ska ni få lite bakomliggande fakta. Vi är två unga föräldrar till en dotter på idag 14 månader hon föddes 6 veckor förtidigt och har sedan den dagen suttit fast vid min sida. Hon är helt enkelt inget barn som har velat leka eller ligga på golvet, sitta i babysitter eller åka barnvagn, inte heller bil har varit kul att åka, hon har sovit på min mage tills hon var 8-10 månader och sover fortfarande i vår säng tätt,tätt intill mig och ja för min del är det så det är, ingen big deal. Min dotter älskar mig och vill vara med mig hela tiden. Men andra har nog väldigt svårt att förstå eller tycka det är okej att det ser ut så för ofta ska de försöka locka över hennne till sig när jag ska göra saker som att förbereda hennes mat eller fixa med något annat, trots mina förklaringar om att det är lungt hon vill inte endå ska de envisas med att hjälpa till på ett eller annat sätt, jättesnällt tänkt men jag blir bara stressad och irriterad av det, HON VILL INTE!, hon säger klart och tydligt till att hon inte vill och endå ska de envisas.

Idag var droppen för min del, jag vet att min syster inte har samma "tänk" som jag har och det är helt okej för mig  men någonstans kan man endå tycka att hon borde veta hur jag vill ha det. Men tydligen inte när hon kommer med kommentarer som "men du kan väll stoppa in henne i bilen i alla fall? det är ju inte så långt hem till er" nej jag vet inte hur många gånger jag ska behöva svara på den frågan, nej jag vill inte att min dotter ska behöva skrika tills hon kräks och knappt får luft, jag vill inte göra något mot henne när jag vet vad som funkar och vad hon vill, hon vill att jag sjalar in henne och går med henne hem, det spelar ingen roll om regnet pissar ner jag går med henne i alla fall för jag vet att det är det hon vill punkt slut.

Vad vill jag ha sagt? jag vet inte behövde väll mest skriva av mig lite eftersom jag är så rosenrasande och uppe i varv av att gång på gång försöka förklara något som endå inte verkar fastna.

Jag tycker inget barn ska behöva skrika, speciellt inte om man vet vad som är felet. skriker gör dem för att tala om att något är fel, och vill ha hjälp inget annat.

Nu sitter jag ute på balkongen och njuter till ljudet av fågelkvitter, luften är frisk och fuktig och ja, att skriva av sig lite har nog gjort underverk på mitt humör det med! I morgon är en ny dag!