Man vet aldrig vart man har en annan människa, antingen förstår dem precis och försöker göra allt för att det ska bli så bra som möjligt eller förstår det inte alls.

Men nu har jag varit på inskrivningssamtal hos barnmorskan och det känns så himmla bra, hon förstod vad jag var orolig över, lugnade mig och fixade så att jag får den hjälp som behövs. Blir ett extra ultraljud med specialist läkare för att för hoppningsvis kunna utesluta ett eventuellt hjärtfel. Blir tätare kontroller på järn och järnförådet och hon skulle göra upp en "plan" för hur vi ska undvika att mitt järnföråd ska bli så hiskeligt lågt denna gång och det känns skönt för kommer aldrig årka ta hand om en busig Freja med järnvärde nere på 72.

Om samandragningarna kunde hon inte säga så mycket mer att hon tyckte det var en väldig otur och att hon hoppades att det ska lugna ner sig och så klart, mycket vila och inga tunga lyft.

Den 17 januari ska jag dit igen, och tills dess ska jag tänka igenom om vi ska ta ett kubtest, är kluven i den frågan. Kommer inte göra något om det visar sig vara något fel på barnet. Å andra sidan kan det vara skönt att veta så att man har god tid att förbereda sig och göra livet så bra och enkelt som möjligt.Hmm, och så är det ju det här med riskerna om man skulle behöva göra fostdrvattenprov är det värt riskerna?