kallelsen, besöket där vi ska besluta om och när det blir operation är både lättad och glad samtidigt som jag är nervös och orolig, en känsla som inte går att beskriva och som antagligen inte går att förstå om man inte varit i samma situation. Allting börjar kännas "på riktigt" det skrämmer skogen ur mig att ens tänka på att min lilla flicka antagligen ligger på operationsbordet snart, att hon ska sövas ner och sedan vakna och inte förstå ut eller in, vart hon är och vad som hänt.

Jag vet ju själv hur jag är när jag vaknar efter narkos, jag är helt galen, fäktas med armarna och drar ut nålarna i ren rädsla. Ska hon verkligen behöva uppleva detta, vår lilla skatt? Huh, nä nu ska jag tänka positiva tankar och sedan försöka sova imorgon öppnar öppna förskolan efter sommaren och vi ska självklart dit och leka och sjunga!