Som när jag umgås med syrran och hennes barn och kussinen med hennes. Freja är av den bestämda typen protesterar högljutt om det inte går som hon vill, hon är även väldigt mammig och jag får alltid sitta på golvet och leka när vi är någonstans och bära med mig henne om jag ska byta rum. De andra mammorna kan självklart sitta i soffan och dricka kaffe och barnen kommer och går och leker med varandra.

Freja är av typen som inte slappnar av så lätt och kommer till ro och kan somna när vi är iväg hos någon annan, medans de andra barnen inte alls har några problem att somna.

Ja jag vet att barn är olika, och att hon inte är speciellt konstig i sitt beteende snarare fullkomligt normal och sund som är bestämd hur hon vill ha det och det är eller kan vara bra att vara bestämd och envis! Och jag är absolut ingen dålig mamma, jag lyssnar och tillgodoser mitt barns vilja och behov och ger henne all kärlek. Men känner mig lite dumförklarad när dagens samtalsämne handlade om just detta med att vara självständig och sova vart man en är utan problem, för tydligen är det sådant man måste lära barnen att bli och klara redan i tidig ålder!

Nä, nu när jag sitter här och går igenom allt så känner jag mig mer och mer som en bra mamma, för vet att det skulle innebära "blod, svett och tårar" från både mig och Freja om jag skulle börja lära henne detta och vår trygga anknytning skulle förstöras, dessutom trivs jag ju med att ha det så här men vist hade det varit skönt om Freja hade skippat gnället och visat och berättat vad som var fel och vad hon vill...